Bild: Bud Get.

Nu har vi/jag fått hem granen. Det är jag mycket nöjd med. Nu väntar den på att barnen kommer hem så att de kan ta bort nätet och konstatera att jag ännu en gång köpt den finaste granen. Nu kanske det där sista kan låta lite lättsamt nonchalant, att det är just jag som lyckats få hem den finaste granen alltså. Det är inte så enkelt dock. Bakom ligger mycken planering och logistiska utmaningar. Granen ska vara så stor som möjligt, men den ska gå att frakta på cykel. Förr trodde jag att jag skulle kunna cykla med granen. Men nu är jag klokare. Det går inte, utan jag får snällt gå. Förr trodde jag att jag kunde ha matkassar på styret och själv slänga upp granen över styre sadel och pakethållare. Det går inte. Man välter. Nu ber jag granförsäljaren att hjälpa mig. Sen bär det iväg hemåt. Jag har numera ganska bra snits på det hela. Den enda egentliga utmaningen numera är svängandet av ekipaget. Det går nämligen endast hjälpligt att svänga en cykel med en gran som har fixerat styret. Som lösning på detta väljer jag en försäljare som står liksom nästan raka vägen från mig. Endast en gång ska jag svänga och där har jag ett så pass stort utrymme att jag kan använda mig av päronsvängsmetoden. När jag sen ska in i porten är det lite snävt och där välter jag i regel mitt ekipage. Det är ok. Sen in trappen, upp med hissen och in i lägenheten. Fördelen med granar är att de har så många barr att det alltid finns några kvar när jag är hemma.

Förstår ni nu varför jag tycker just vår gran är den finaste. Det är inte så mycket hur den ser ut, utan granens historia som ligger bakom min subjektiva bedömning.