Foto: Bud get



Fortsättning av föregående inlägg där jag utlovade mina tankegångar då jag såg filmen ”Låt den rätte komma in”, så kan jag bara berätta att jag inte tänkte något alls. Jag tänkte i alla fall inte ut några konspirationsteorier. Det är svårt när man håller andan. Vilket var precis vad jag gjorde när jag såg ovan nämnda film. Så vacker och läskig den var. Har inte läst kritiken och tänker inte göra det heller. (Varför denna kommentar? Troligen för att jag i skrivande stund känner en viss oro för att jag inte tycker som kritikerna, de som kan, de som vet, de som sätter normen för vad som är rätt när det kommer till kultur. Ja. Jag har en önskan om att vara korrekt och rätt. Usch vilken bekännelse.) Uppskattade som sagt filmen och höll andan. Det var berättelse om utanförskap, ensamhet och kärlek. Framställt på ett mycket tilltalande sätt. Som avslut och för att nu sammanbinda text med bild: Prästkragen, Skånes landskapsblomma, som jag ser den står den lika ensam och överlevande som huvudpersonerna i filmen.